ogravid känsla
Kan inte riktigt släppa känslan att jag känner mig så ogravid. Egentligen ska jag ju vara glad att jag mår så mycket bättre efter all skit jag haft senaste veckorna men ändå. Sen har jag även gått ner ytterligare 1 kg, förra veckan vägde jag mig och då hade jag efter alla vistelser på akuten och alla spyor gått ner 1,5 kg. Vilket inte är så konstigt, men att jag ska gå ner fortfarande?!?! Jag äter ju så otroligt mycket bättre och oftare, måste äta var 3:e timma annars är det stor chans att jag börjar må dåligt. Sen äter jag ju mycket mer kolhydrater, tidigare har jag och sambon ätit väldigt lite kolhydrater och hållit oss mer till grönsaker i alla möjliga former. Nu är det typ kolhydrater som funkar bäst :-)
Jag vet egentligen inte hur jag ska tänka kring min känslor... Jag sa tidigare att jag inte känner mig så orolig att jag inte kan vänta tills barnmorskan ringer angående proverna men om hon inte ringer idag så måste jag nog ringa och prata med henne imorgon.
Annars så måste jag bara tipsa om en ny bok jag köpte igår OCH läste ut igår, Klara Zimmergrens "längtan bor i mina steg". Jag har skrattat och gråtit mig igenom boken. Den handlar inte enbart om IVF och allt som hör kring det utan det är mer om det runt omkring och går även tillbaka till hennes barndom och tonårstid. Man får följa Klaras resa från flera år innan hon ens var inne i hela ivf-karusellen. Hon berättar om hur det är att vara över 35 och allas prat om barn runt omkring, hennes kärlek till hunden, kärleken till djur, tankarna kring att skaffa ett barn själv på något sätt, problemen IVF kan ha på en relation, humor, skratt, tårar och lycka. Jag kände igen mig i mycket hon skrev kring IVF samtidigt som jag tänker att nån annan kan känna igen sig i något annat i hennes resa. Det är ingen översentimental bok utan det är mycket självironi och humor också blandat med allvaret och det svåra att få ett negativt gravidtest månad efter månad.
En läsvärd bok som jag nog även ska tvinga sambon att läsa, tror nog att han också kan känna igen sig i vissa saker. Tror att många kan känna igen sig i boken och många kan (borde) nog få sig en tankeställare kring vad man säger/frågar andra. Det finns olika sätt att fråga kring barn och ibland ska man till och med bara vara tyst!
For now..
skriven
Jag förstår att det är "jobbigt" att inte känna så mycket symtom längre. Men det finns väl till och med namn för det. Spökveckorna eller nåt liknande. Så det verkar ju vara väldigt vanligt. Kram