varlangaresa.blogg.se

Det gick inte riktigt som vi hade tänkt oss den här gången med IVF:en, därför det varit lite tyst från mig här på bloggen ett tag. Kändes som att livet sög rätt mycket där ett tag vilket resulterade i att jag behövde vara lite egoistisk och tänka på mig själv ett tag.

Allt gick jättebra efter insättningen och jag märkte flera tecken som jag även hade med Edith och hoppet var stort. Egentligen tror jag att både jag och sambon hade väldigt höga förhoppningar på att det skulle fungera den här gången, speciellt då det funkade med Edith då vi gjorde en hel IVF. Men dagarna gick efter insättningen och jag försökte att ta det lugnt men samtidigt har jag mitt lilla troll som gärna vill ha uppmärksamhet av sin mamma. Försökte att inte lyfta henne speciellt mycket men det var ibland oundvikligt och man ska ju faktiskt fortsätta att leva som vanligt och mitt vanliga liv innefattar ju en 1,5 åring. Sambon gjorde allt under tiden fram till testet när han var hemma och placerade mig jämt i soffan för att ta det lugnt.

Började även om att jobba efter 1,5 år hemma på måndagen (3 dar efter insättning) och vi har rätt mycket att göra på jobbet just nu men jag kände mig inte så där jättestressad men ändå..

Exakt en vecka innan testdag fick jag en beige/ljusbrun flytning mitt på dagen och jag kände paniken komma smygande. På kvällen började jag blöda lite och obehagskänslan och oron i kroppen började öka. De kommande dagarna blödde jag mer och mer men det var aldrig någon ”syndaflod”. Försökte att fortsätta leva som vanligt men det var svårt då man konstant sprang på toaletten och märkte att det kom blod på pappret. På lördagen var det lite jobbigare för då blödde jag lite mer och jag hade en del magont/magknip och spenderade större delen av dagen i soffan. På grund av att jag blött i flera dagar kom jag och sambon överens om att jag skulle ta ett test på lördagmorgon och sen ett på testdagen och då skulle vi ju se om det blivit någon förändring på strecken. Problemet är bara det att jag inte fick något gravidstreck överhuvudtaget, det var redan så negativt som det kunde bli. Där och då lämnade väl 99,8 % av allt hopp min kropp. Smögtog ett på söndagmorgon men det var också negativt. Fortsatte att blöda och sen kom onsdagen som var vår testdag och vi hade köpt ett digitalt test för att vara på den säkra sidan och det var väldigt negativt. Visste det ju egentligen redan innan men luften går som ändå ur en för det blir så verkligt. For och lämnade dottern på förskolan och for sen hem och bröt ihop en stund innan jag åkte på jobbet.

Det jobbiga är att jag samma dag som blödningarna startade mådde småtjyvens på förmiddagen och jag vet att jag tänkte att det var tidigt att må illa men okej jag ser det som ett tecken att det kanske kanske funkar. Sen har jag varit trött, grymt trött på kvällarna sista tiden innan testdagen. Har till och med gått och lagt mig kl 21.00 en dag och det är väldigt tidigt för att vara mig.

Känslorna just nu går upp och ner litegrann men jag är ändå glad att om vi nu ska misslyckas att vi misslyckas tidigt. Jag har varit i kontakt med kliniken och gjort en plan för hur vi ska fortsätta nu men det tar jag i nästa inlägg. Vi har en plan i alla fall.

En annan del av det jobbiga är att vi precis har börjat betala av de 36.000 kronorna som vi lånade från banken och så gav det ingenting. Känns som att man betalar för… ingenting. Nu måste vi bara trolla fram ytterligare 36.000 kr för att fortsätta våran resa mot ett syskon till vårat lilla troll. Om vi inte lyckas med nästa försök måste vi nog lägga försöken på is en stund för vi kommer inte att ha råd att köra på på en gång. Pausa och spara blir det istället då.

Och vi som ville gifta oss nästa höst, det blir en paus i det med – igen, för tanken var att vi skulle bli man och fru den här hösten men inte det.

Sen har vi även valt att berätta allt för våra familjer, syskon och föräldrar. Mina föräldrar visste ju allt redan då de lånade oss pengar till frysförsöket men mina syskon fick veta och så ska vi berätta det för sambons syskon och föräldrar också nu snart. Kändes riktigt bra att berätta för dem då humöret kanske inte alltid är på topp och sen bor min ena bror i samma stad som kliniken ligger och då kan vi sova där nästa gång och spara pengar istället för att bo på hotell + att vi kanske har barnvakt ;-)

For now..