Här har ni en blogg som handlar om vardagen och alla dess äventyr som jag upplever tillsammans med min sambo och mina två tokiga ungar som är födda 2015 och 2017. Båda tjejerna kom till efter flera försök med IVF och om man går bakåt och kollar kan man läsa om hela resan, både det roliga och det jobbiga. Det tog oss ca 3,5 år, 6 kurer med pergotime, hormoner och humörsvängningar och ett misslyckat försök innan vi skulle få vårt plus på stickan.
Om det är något du undrar över eller bara vill säga hej skriv en kommentar eller släng iväg ett mail till [email protected].
Kram på er!
I torsdags var det ju dags för sambon att lämna spermaprov men självklart så gick det inte jättesmidigt. När vi väl lokaliserat oss till rätt ställe och fått tag på personal så fick vi gå in í ett rum som de egentligen använder till annat. Det var maskiner osv lite här och var, kändes lite konstigt att vara där inne. Sen frågar hon efter remissen... FAN.... den ´låg på bordet hemma, hade glömt den i stressen på morgon att komma iväg i tid, burken? F... igen, också hemma. Men som tur var så fixade sköterskan burk och jag fick fylla i en ny remiss så det löste sig. Medan jag fyllde i papprena så gick sambon iväg för att fixa provet. Men jag måste ju säga att jag tyckte synd om han för han fick gå in på en handikapptoa (stod en lapp på dörren "provtagning"), där inne fanns det... en stol... That´s it.. Sen hörde han vad alla pratade om utanför, där var nämligen stolar a.k.a väntrummet in till ett annat ställe där det satt i snitt 3-4 stycken hela tiden. Det gjorde ju inte saken lättare för honom att han hörde allt och då genast tänkte att ops, då hör de kanske mig. Men.. som tur är så har jag en grym sambo som fixade det galant och relativt snabbt också :-)
Jaja.. så länge det är fixat och inlämnat så är jag nöjd. Nu är det bara att vänta på att provsvaren ska komma och läkaren ska ringa. Alltid måste man vänta, det är det som är det jobbigaste känner jag...